Sestina är ett versmått som härstammar från medeltiden. För flera år sedan hörde jag en sestina av
Lars Gustafsson läsas upp i radions program "Språket". Dikten tog tag i mig.
Jag kan fortfarande inte läsa dikten utan att staka mig, men jag begriper inte riktigt varför.
Jag har gjort ett ett flertal teckningar inspirerad av dikten och av naturen runt Göteborg.
Klicka på de enskilda bilderna för att förstora dem!
Versmåttet sestina består av sex sexradiga strofer samt en avslutande treradig strof. Varje rad består av fem jamber, ( tadam, tadam, tadam, tadam, tadam). Reglerna för rimflätningen är hårda. Om slutorden i den första strofens sex rader betecknas med siffrorna
1, 2, 3, 4, 5, 6 (helst, hit, går, hem, dem,
så skall nästa fem strofer sluta på
6, 1, 5, 2, 4, 3 (sorg, helst, dem, hit, hem, går)
3, 6, 4, 1, 2, 5 (går, sorg, hem, helst, hit, dem)
5, 3, 2, 6, 1, 4 (dem, går, hit, sorg, helst, hem)
4, 5, 1, 3, 6, 2 (hem, dem, helst, går, sorg, hit)
2, 4, 6, 5, 3, 1 (hit, hem, sorg, dem, går, helst)
I den avslutande strofen förekommer tre av dessa ord i mitten och tre i
slutet. I NE står att orden skall komma i samma ordning som i den första
strofen, men i Gustafssons sestina kommer orden i
ordningen
2, 5, 4 , 3, 6, 1 (hit, dem, hem, går, sorg, helst)
Man kan ganska lätt ur minnet reproducera tabellen ovan.
Varje rad är nämligen resultatet av tre platsbyten i raden ovanför. Om en rad i
tabellen är
a, b, c, d, e, f
skall nästa rad vara
f , a, e, b, d, c
Denna rad får man ur raden a, b, c, d, e, f genom att till en början
byta plats mellan första och sista (a, f) och sätta dem först i nästa
rad. De två följande får man sedan genom att byta plats mellan andra och näst
sista (b, e). De två sista får man analogt genom att byta plats mellan
de två mittersta (c, d). Observera att denna operation utförd på den
sista raden ger den första raden.
Tabellen har egenskapen att varje siffra förekommer precis en gång i varje rad och i varje kolumn.
Det går att börja nästan var som helst,
vi kommer ändå snart tillbaka hit.
Ett silverfärgat ljus som stillsamt går
och gör de sanka ängarna till hem
för all slags trötta tankar. Såg jag dem
som barn? Ur dröm, i dröm. Och ofta sorg
som inte gick att trösta. Inte sorg
i vanlig mening, mer ett faktum. Helst
förstår jag den så här. Det finns för dem
som alltför tidigt vet, en gräns, att hit,
men inte längre, kommer du. Ett hem
men också fängelse. Och tiden går
och vattrar mjukt det sanka gräset, går
i ett slags jambisk rytm, som om en sorg
i denna vind förbjöd den växa. Hem,
det är dit drömmen går, den plats som helst
en dröm vill välja ut. Ett tecken? Hit
går spår, försåtligt, oskyldigt. Av dem
är hela gåtan sammansatt, med dem
tar vägen slut. Från denna sankäng går
den sista bilden ut. Den vet! Och hit
men inte längre! Gräs i vind. Min sorg
finns här och då på samma gång. Var helst
jag ser, rör sig ett gräs i vind. Mitt hem,
mitt jag. Allt det som är i mig för hem
till stumma platser utanför. I dem
blir innanför och utanför vad helst
som ögat, perspektivet, valt. Det går
försåtligt någon spricka, någon sorg
emellan mig och dig, men bara hit
och inte härifrån. Nu går jag hit
och hämtar hem mitt jag, min sorg, för hem
dem till en trakt där min och allas sorg
till sist kan sammanfalla. Nu ger jag dem
tillbaka. Gräs och vind. Ansiktet går
att likna vid ett landskap, men omvänt, helst.
Det förde hit en väg för alla dem
som ser ett hem där sommarvinden går.
Till frihet eller sorg? Vad vill du helst?