Programförklaringen:
"dOCUMENTA (13) handlar om konstnärlig forskning och olika former av fantasi som undersöker engagemang, materia, föremål, förkroppsligande och aktivt liv i samband med, men inte underordnad teori."
Vidare sägs det att
"dOCUMENTA (13) drivs av en holistisk och icke-logisk vision ... "
Jag lovar, så står det! Kolla själv på adressen http://d13.documenta.de/

Fredericianum:
När man kommer in på Fridericianum möts man av ett fyra tomma, ljusa rum, genom vilka luft strömmar med just lagom kraft för rufsa till tanternas frisyr och låta de unga kvinnornas långa hår fladdra förföriskt. Men för det mesta är rummen tomma! I bakgrunden hörs något egendomligt ljud. Det är allt! (Se bild!)

Rotundan i Fridericianum:
Rotundan är inglasad och avspärrad. På andra sidan glaset ser man de redan insläppta, högst femtio stycken.
Har du tur hittar du ingången, har du tålamod blir det din tur.

Framför glaset står en väntande publik, andäktigt mumlande, eller (om det är amerikaner) ljudligt samspråkande. (Se bild!)

En leende fysiker
Hans namn är Anton Zeilinger. (Bilden föreställer dock en vanlig besökare!) Han har entusiastiskt accepterat en inbjudan att ställa upp fyra standardexperiment för att belysa kvantfysikens tillkortakommanden (och framgångar).
Beklagligtvis, men inte oväntat, missbrukar utställningsledningen detta till att ge ett felaktigt sken av vetenskaplighet och stringens åt utställningen.
Att naturvetenskapliga teorier inte kan svara på alla frågor är naturligt. Att de innehåller paradoxer och motsägelser är bara en inspiration att arbeta vidare i saklig anda. Det finns ingen anledning att börja flumma iväg med frågor som " Kan man vara på två platser samtidigt?" Fysiken och matematiken lämpar sig inte för metafysiska spekulationer.
Jag hatar dessutom när man använder matematiska formler som en slags exotisk dekoration.

Fler bilder från Fridericianum

Documenta-Halle

Bild 1.
Documentaladningen gillar labyrintiska och märkvärdiserande arrangemang. Att visa tämligen banala bilder under dukar var ett sådant trick.

 

Neue Galerie
Här fanns en del intressant, som tyvärr dränktes av det fullständiga intellektuella sammanbrott som drabbat en av ledningen inbjuden person.
Rummets ena långsida upptogs av ett slags vitrinskåp med leksaksåsnor, typ Nalle Puhs Ior.
På motsatta långsidan fanns textrutor med namngivna personer. Sambandet mellan texterna och leksakerna etablerades genom att åsnorna försetts med namnetiketter.
På ena kortsidan fanns en bild från trettiotalet, föreställande en åsna på ett torg i Kassel. Denna bild ingick i nazisternas propaganda mot envisa och obstinata personer som vägrade sammarbeta med nazi-regimen.
Förstora bilderna (klicka på dem) till höger så att du kan läsa om upphovspersonen och motivationen!

Här en kort lista på några av de andra namngivna peronerna som fått åsne-etiketter:
Che Guevara, Steve Biko, Ana Politkovskaya, Dink Hrant, Raymundo Gleyzer, Rosa Luxemburg, Victor Jara, Walter Benjamin, Jan Palach, Primo Levi, Ahmad Shah Massoud, Antonio Gramsci, Sophie Scholl, Paul Celan.

Hur skall man förstå detta?
Svar: Det skall man inte! Detta är trams, absolut inget annat. Ingen har kallat Martin Luther King för åsna eller åsneaktikt envis. Han mördades inte av en förtryckarregim (som Sophie Scholl). Han hade ingen leksaksåsna!
Denna konstnär har drabbats av ett mentalt sammanbrott efter sin framgång vid en tidigare documenta-utställning. Hennes idéer har tagit slut och hon har ersatt dem med ett avskyvärt förakt för publiken. Hon har drabbats av just det som hon vill kritisera, en våldsam övertro på den egna världsbilden. Detta är en personlig katastrof, ett pinsamt tillkortakommande för documentaledningen och ett oroande tidens tecken.

 

Ottoneum:
Vanligen fungerar denna byggnad som naturhistoriskt museum och vissa delar av den verksamheten fanns kvar, exempelvis den lilla söta igelkotten på bilden.
Men documenta hade tagit över en del av utrymmena.

Bland annat visade Toril Johannessen några små teckningar om ville illustrera (säkert fel ord) abstrakta begrepp som energicykel (en halvcirkel med pil på), elva-års-cykel (elva taggiga linjer) och ett budskap från andevärlden (A message from the spirits). Se bilden!
Jag tänker inte be om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, bilden talar ändå för sig själv.

I guideboken talas det om undersökning av möjliga samband mellan astrofysik och finansmarknaden. Hon påstås spekulera i om teorin om universums expansion kan ha påverkat bilden av en ständigt växande ekonomi. Finansiella cykler kanske påverkas av solfläckscykler osv, osv.
Jag förmodar att hon skämtar, men frågan är om det är roligt när man betänker alla konspirationsteorier som florerar så fort det blir den minsta kris.

Sammanfattning:
När jag tar del av konst väntar jag mig inte att det skall vara vackert eller tilltalande eller ens begripligt. Men verken skall tala för sig själv med en egen röst. Förutsättningen för att ta del av verken skall inte vara att man har läst en massa text. Men dOCUMENTA (13) är oerhört beroende av det skrivna ordet. Ibland är det fråga om rejäla textmassor av floskler. Särskilt de frekventa verbala referenserna till naturvetenskaplig och matematisk terminologi gör mig förbannad. Ytliga verbala stölder från dessa områden leder inte till något annat än flum, eftersom konst saknar en fysisk verklighet som kan bidra till att avgöra om en ny idé eller teori är bättre eller sämre. Avgörande är istället en social verklighet, där makt, pengar, inflytande, nätverk och tillfälligheter avgör allt.

Det är naturligt att man tror att dOCUMENTA (13) huvudsakligen visar upp nutida konst. Så är det inte! Stora delar av det jag hann se var tillbakablickande. En hel del utrymme ägnades åt nazismens illdåd, exempelvis Hannah Ryggens vävnader (omgjorda efter hennes död) eller bilderna på leksaksåsnorna. Eller bilder gjorda av lägerfångar. Vill utställningsgeneralen nita fast tyskjävlarna vid sitt förflutna nu när dom blir allt mer ekonomiskt dominerande. Eller är det kanske en centraleuropes syn på exotiska människor. (Ryggen var från Norge.) Även andra delar av utställningen verkade exotiserande.

Organisationen av dOCUMENTA (13) är minst sagt fragmenterad, genom att utställningen är utspridd över hela staden. Men även den del av utställningen som finns i de fyra byggnader jag hann med att besöka är splittrad och svåröverskådlig. Man kan lätt gå vilse. Somliga rum har ett sparsmakat innehåll på gränsen till vakuum. Andra är så överlastade att ingen kan ta del av mer än en bråkdel av innehållet. (Värst var dock det där rummet där en inhyrd person satt och läste upp ett manuskript i en högtalare. Ljudet studsade runt mellan väggarna så att inte ett ord gick att urskilja. Det kanske var bäst så!)

Ett tag tänkte jag att documenta-ledningen drabbats av överambition, vilket kan vara lite försonande. Men sedan jag känt mig tvungen att ta del av textmassorna av floskler misstänker jag att det är en samling rejäla snobbar. De har troligen drabbats av syndromet supersillios. Det är av mig just uppfunnen sjukdom, som på svenska kallas överlägsenhetssyndrom eller dumdryghet.
En betydligt smartare bild av hur en utställningskommitté kan tänkas fungera finns på föjlande länk:
http://d13.documenta.de/
Hitta fliken Projekts och välj
Ana Prvacki with Shane Valentino
Greeting Committee PSAs 1-6
Den första av de fyra filmerna visar hur fyra personer beter sig allt egendomligare som en följd av missförstånd och ett obegränsat behov av att bekräfta varandra. Det handlar visserligen inte om en utställningskommitté, men visar ändå hur det kan gå till när människor skall sammarbeta i en grupp.

 

Ljuset i mörkret:
I Schloss Wilhelmshöhe visades en utställningar med s.k. raderingar (en grafisk teknik) av Per Kirkeby. Två bilder bifogas. Man visade också två filmer, bland annat en intervjufilm som tidigare presentarats på Louisiana.
Där är en konstnär med förnuft och känsla i behåll. Inget metafysiskt flum, istället en analyserande känslighet och en innåtvänd anspråkslöshet. Och med en enorm produktion. Naturligtvis platsade den utställningen inte in i documentas ellitistiska koncept.

Du kanske tycker att de två bilder som visas här inte är särskilt märkvärdiga. Jag kan hålla med, men vill du se fler bilder av Per Kirkeby, googla då på hans namn och klicka på länken Bilder av Per Kirkeby.
Om du inte blir imponenerad så har du nog en diagnos! (Det är ju så man säger nuförtiden.)